jemochjag.blogg.se

 

Man kan inte sitta och vara arg, besviken och frustrerad på människor hit och dit. Det finns bara en människa man kan beskylla för allt som hänt sista veckor och månaderna, och det är mig själv. Jag har varit naiv, jag har trott i flera år att man får hjälp med att lösa problem, jag har trott att man kan få hjälp med att bli en bättre människa. Så är det inte. Jag kan sitta och vara arg på olika saker, jag kan sitta och vara besviken på en människa, men det ger ingenting, det spelar ingen roll. Att detta grundar sig i mig själv, så är det bara. Man måste inse att man måste lösa sina egna problem eller ta hjälp av dom som faktiskt kan hjälpa. Jag har levt tillsammans med mitt största stöd, med min andra hälft och med den som givit mig absolut mest. Det ska räcka tillsammans med min egna vilja att ta sig upp och vidare. Jag har alltid vetat att vården inte kommer hjälpa mig, jag har alltid vetat att vården inte kommer ge mig verktyg för att bli mig själv, ändå har man varit så naiv att man trott på det ändå. Jag kan inte sitta och skylla ifrån mig, det är jag som är boven i detta fallet. Det är jag som ska ändra mina förutsättningar, det är jag som ska ta mig framåt, det är jag som har ansvaret att bli bättre mot mig själv och andra. Jag kunde berättat allt för min andra hälft, jag kunde pratat om allt, bett om stöd, och bett om att bli peppad. Men jag sa ingenting. Hon, borde varit den enda motivation jag behövt för att bli bättre på allt, tillsammans med min egen vilja. Hon har inte gjort något fel, tvärtom! Hon har hjälpt mig med allt, hon har hjälpt mig med allt jag bett om, ändå har jag inte tagit mig framåt. Varför blir det så?! Visst, jag har varit utmattad, jag har mått dåligt, men det är ju fortf jag som måste lyfta mig själv. Att göra den man älskar mest olycklig är väl det sämsta betyg man kan få. Att göra den man älskar mest tveksam på en framtid är även det det sämsta betyg man kan få. Så jag kan inte sitta och säga att nån varit dålig eller inte gjort si eller så, för allt handlar om att jag gjort fel, jag har inte gjort det jag kan för att göra allt bra.

Det blir verkligen som att få ett ton tegelstenar över sig när man fattar vad man gjort, och vad man inte gjort. Jag kan sitta och grina hur mycket som helst, det är fortf jag som släppt iväg det bästa jag haft. Jag kan sitta och hoppas, jag kan sitta och tro, men jag kan inte kräva att få en chans till när man redan haft massor av dom. Så är det bara. Är det så att det dåliga har haft övertag på det bra så är fortf mitt fel, även om man är två om allt. Hon har inte gjort något fel, tvärtom. Så hur mycket jag än vill, så kan jag fortf inte kräva att få den där chansen. Och tro mig, jag skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaka hon.

Jag tror inte varken hon eller jag trivs i ensamheten, jag tror varken hon eller jag tycker om den nya vardagen, men samtidigt tyckte nog varken hon eller jag om det som varit sista tiden heller. Jag vill ge hon allt jag kan, jag vill ge hon ett bra liv, jag vill vara ibland min familj, men det är ju jag bara. Jag är så ledsen om jag gjort någon illa, jag är så ledsen om jag beskyllt någon för något, och jag är så ledsen för om jag sagt olämpliga saker. Det är väldigt svårt att hantera en sån här situation, det blir som ett inbördeskrig i hjärnan, och då kan det bli fel. Så, jag ber om ursäkt till vem du än är, jag ville inte göra nån illa eller uppfattas som elak. Den enda jag kan ändra på, den enda jag kan påverka, den enda jag kan hjälpa, det är mig själv. Även om jag verkligen verkligen hade velat ha det bästa jag hade kvar med mig.